I slutet av juni kom ett mail från USA. Den person som skrev mailet frågade om jag skickade saker till USA. Hon berättade att hon ville köpa ett glas som hon sett på min hemsida. Jag lovade att ordna detta. Jag packade glaset, först i bubbelplast och sedan stoppade jag in det i en skorpburk av metall som jag packade i en kartong med massor av bubbelplast. Skickade med Postnord. Tiden gick och jag fick en månad senare ett mail från beställaren som frågade om jag visste när paketet skulle anlända. Det borde redan anlänt svarade jag då. Efter ganska mycket bök från både min sin sida och beställarens så hittade vi paketet.
Det var på väg tillbaka till mig….
Jag packade raskt ett nytt glas och skickade detta till samma adress. Några veckor senare fick jag ett nytt mail från beställaren som visste att det var på väg att delas ut till beställaren. Vi drog nog båda en suck av lättnad! Vid det härlaget hade vi mailväxlat ganska mycket och hon berättade att de just var iväg och tittade på solförmörkelsen.Och att svärmor skulle få glaset på sin födelsedag. Glaset var en stor hemlighet för svärmor som varit så ledsen för att hon för många år sedan slagit sönder ett av sina sexton glas!
Häromdagen kom ett mail med bilder på en gråtande svärmor med glaset hon fått! Hon hade blivit så gränslöst lycklig.
Nu är ju inte Reijmyre lika känt utomlands som Kosta och Orrefors så jag kände att jag ville veta hur det kom sig att hon hade sexton Röda Lorry hemma i skåpet. Jag frågade beställaren och fick ett svar:
Hennes svärmor hade fått 8 glas av modellen ”Lorry” från Reijmyre i rött, av sin mamma som köpt dem i Sverige.Mamman var svenskättling och köpt dem vid ett besök i Sverige på femtiotalet. Dottern, numera beställarens svärmor, hade alltid varit så förtjust i glasen att hon fick dem av sin mor. Detta måste varit på 70-talet. Hon hade då också beställt åtta likadana från ett företag i Sverige. Så småningom gick ett av glasen sönder. Hon hade försökt beställa ett nytt glas, men de fanns inte kvar på företaget hon beställt från tidigare. Det dröjde några år så åkte även svärmor på resa till Sverige och givetvis Reijmyre, just för att köpa det där eftertraktade glaset. Reijmyre hade slutat att producera serien och hade inga glas kvar. Svärmor fick åka tillbaka utan glas. Fortfarande lika ledsen.
Glasen har stort affektionsvärde för denna äldre svenskättling långt borta. Jag är glad över att jag fick nöjet att glädja henne genom att skicka det röda glaset från Sverige! Att det varit väldigt bökigt och tagit både kraft och tid hade ingen betydelse när jag fick se bilderna på damen långt borta i USA.
Vad lär vi oss av detta? Jo att föremål är minnesbärare, de berättar och bevarar minnen vi gärna vill fortsätta att minnas. Föremål blir en koppling till de som inte finns mera och kanske till ett hemland långt borta.