Kategori: Vävnad

Nu är det fest! Sommarfest!

Hemma letar jag alltid efter linneduk som är lagom stor, tvättad och manglad när vi har gäster. Det är alltid så att det är fel på någon av kriterierna, antingen är den skitig, för liten eller inte manglad! Jag har löst det problemet genom att ha ganska många linnedukar…

Linne är vackert, det finns i många mönster och variationer. Jag gillar hemmavävda dukar som är vävda i liten väv och därmed ihopsydda på mitten för att bli till en stor fin duk. De där ihopsydda dukarna är så vackra och berättar givetvis sin historia om den som är upphovet till den. Små gårdar och torp hade sällan en större väv och därför fick man göra på det viset.
Idag betingar dessa dukar nästan inget pris alls, med lite tur kan man hitta dem runt 200 kr och ibland mindre. Damastdukar, maskinvävda, från början av förra seklet är det egentligen samma sak med. De hittas i antikbutiker, på nätet och på loppisar, för ungefär den summan, lite beroende på storlek.

Man ska använda sina dukar! De flesta som kommer in i butiken brukar berätta att de ha många dukar men använder dem sällan eller aldrig. Jag brukar fråga varför och ibland är det för att de känner att de inte klarar /orkar tvätta dem.

Men att tvätta linne är inte så svårt, tvätta i maskin, dropptorka, undvik centrifug och det är absolut förbjudet att torktumla och att använda sköljmedel!

Linne är ett naturmaterial som behöver fukt och bör tvättas årligen.

Att köpa nya linnedukar är dyrt, en två meters kostar över ettusen kronor, dvs om den inte är handvävd av en duktig vävare, då är priset det tiodubbla, men då är ju kvalitén oerhört hög! I det perspektivet är det rena klippet att köpa gamla linnedukar. Med måttlig omsorg kommer de att tjäna dig väl många år framåt.

Behöver jag säga att i butiken är det nu laddat med dukar inför sommarens fester!

Jag provocerar…

I butiken har jag löpare och förhänge vävda och broderade i ull. Jättevackra arbeten som är gjorda av någon duktig väverska/vävare för hundra år sedan. De är i ett fint skick för att vara så gamla, jag kommer inte att vara lika bra skick när jag är hundra! Gissningsvis har de tillbringat större delen av sin livstid väl nedpackade i en låda.

Dessa vävnader provocerar ibland kunder i butiken, inte så ofta kanske, men det händer, eller så vågar de flesta inte kommentera dem.

Vävnaderna pryds bl a av några välplacerade svastikor. Antagligen är det just därför de är så välbevarade! Man packade ner dem när Hitler och nazisterna tog denna lyckosymbol som sin. Och där är vi idag. I västvärlden har vi inte lyckats göra oss av med den laddning symbolen har efter andra världskriget, kanske kommer vi aldrig att göra det, kanske är symbolen ett minne av något vi aldrig får glömma. I butiken hänger vävnaderna kvar, och om de inte säljs så skapar de rika möjligheter till diskussion, och det är bra!

I andra delar av världen används fortfarande symbolen för vad den är, en symbol, bl a för solen och lyckan.

Från Wikipedia:
Svastika (sanskrit, lyckobringare), gammadion, Fylfot eller hakkors är en symbol i form av ett höger- (卐) eller vänstervänt (卍) likarmat kors. Den är en urgammal symbol som förekommit i kulturer i flera världsdelar, och bland mycket annat symboliserat solen eller lycka.

Sedan de tyska nazisterna i början av 1920-talet tog svastikan som sin symbol är den starkt förknippad med denna rörelse framförallt i västvärlden, medan den i många andra delar av världen även fortsätter att bära sin lokala äldre symbolik.